Jag vaknade av ilskna svordomar från min kämpis. Hon hade försovit sig lite mer än vanligt. Jag vände på mig i mitt bo av täcken och kuddar, riktigt njöt av tanken på att jag inte hade någon tid att passa. Steg upp, drog på mig ytterbyxor över pyjamasen, lindade in mig i en halsduk och promenerade till Siwa. Kaffe utan mjölk lockade inte. Nu ska jag träna leva köpa anteckningsmaterial i en stad som drunknar i snö.

Fredagar är behagliga dagar.

Om vardagen ackompanjerades skulle Melissa Horn sjunga lågt genom hela den här torsdagen. Av någon okänd anledning började den dåligt och fortsatte i samma stil. Det enda roliga var en intressant bok om den kurdiska diasporan som jag läser till en kurs i skolan. Annars har jag känt mig ensam idag. Jag hoppas mera på imorgon.

Jag skulle vilja ligga bredvid någon nu. Så nära så att jag andetagen virvlar längs med huden. Så nära att allt annat kändes lite längre bort. Du och jag och den kurdiska diasporan. En näst intill perfekt kväll. Istället sitter jag i bara nattlinnet och urtvättade strumpor på golvet, inte ens på en matta sitter jag, och knackar på tangenterna. Glasögonbågarna börjar vara gamla och om en vecka blir jag ett år äldre på pappret. Mina naglar går sönder av vintern och benen-armarna-halsen-magen är så vita att om jag gick naken utomhus skulle jag smälta in i snölandskapet. Förutom könshåret och bröstvårtorna, men det är väl alltid någonting som avslöjar en... Någonting ska också jägarna jaga.

Det är dags för lite mera diaspora och sömn.
Kyss.

Smått poetisk känner jag mig.
Det gör jag ofta. Då brukar jag skriva ner allting på papperslappar som ligger överallt i hela mitt rum. Sen gör jag ingenting mera med dem. Allt för att uppnå en känsla av missförstått geni.

Här sitter jag. I en soffa i sällskap av två kuddar från Ikea. En är röd. Den andra är grön. Mitt nattlinne går ner till fotknölarna och har lila ränder. Min kämpis bakar och jag väntar på att chokladkakan ska bli klar. Jag är arg på självgoda människor som anser att de är mera kapabel än andra, utan erfarenhet. Om man inte försöker, hur fan ska man då lära sig?

Hur ska man lära sig skriva "akademiskt på engelska" om man aldrig får möjligheten?
Hur ska man klara av att göra bokslut, om folk anser att man inte är tillräckligt kapabel från början?

Alla var perfekta när de föddes. Sen gick det utför. Det är bara att inse. Du kommer aldrig att kunna allting. Men det är helt okej, du har fortfarande rätt att existera-lära-blir duktigare-leva. Men ibland, bara ibland, blir jag så trött på människor som glömmer bort det här. Som tycker att de är fullärda och andra ofullkomliga. Alla är vanliga människor och vet ni, det är helt okej att vara det. Bara vara ett litet stycke människa.

Som ni ser har jag blivit lite trampad på idag. Mina förmågor har fått sig ett ordentligt slag av "någon som vet allting". Men jag kan också. Inte lika mycket som du om hur man skriver akademiskt, men jag kan helt säkert mer om någonting annat. Tillräckligt mycket för att lära mig åtminstone.

Leva lite mera. Lite mera liv för lite mera livfullhet. Kunskaper som kanske finns mellan mellanrummen. Mellan här och du.

Ikväll skulle jag bara ta det lugnt och läsa "en roman av vikt", alltså någonting som man borde ha läst men som man ändå aldrig kommer sig för att läsa, exempelvis Satansverserna.

Men icke. Istället åt jag Makuunigodis och klickade upp och ner fb-chatten. Underhållande och moget och ja, verkligt tidskrävande. Tre timmar har gått utan att jag märkt någonting.

God natt och adjö. Nu ska jag fantisera om någons händer.

Jag undrar om det här är tvivlarens fas. Vad fan ska jag skriva om?
Svar: Min dag.

Just så. Eh, okej. Vad har jag gjort som är värt att berätta. Nåja, ganska mycket egentligen. Men vad är värt att skriva i en blogg. Troligen mer än jag tror...

Dagen började med att jag köpslog med Gud, en gud som jag inte är säker på att jag tror på och ännu mindre respekterar. Men idag gick jag svärandes genom snön mot studentbiblioteket och bad honom hitta min borttappade bok. Jag lovade honom att om boken på något magiskt sätt kommer tillbaka ska jag köpa en fastlagsbulle och ta ett ordentligt snack med min mest kristna kompis nästa gång jag befinner mig i min barndomsstad.

Gud gillade tydligen mina krav, eftersom boken stod på exakt rätt ställe på exakt rätt hylla i biblioteket. Det var precis som jag trodde. Jag hade lämnat in den innan jag åkte hem över jullovet! Bibliotekspersonalen hade bara glömt att registrera den som återlämnad. Det var inte förrän jag fick ett argt mejl som med arga finska ord skrek åt mig att återlämna den som jag insåg misstaget. Så efter att ha nojat över boken i en vecka löste sig problemet och jag fick en fastlagsbulle.

Resten av dagen var oförskämt bra. Jag åt mannagrynsgröt tillsammans med en vacker person som jag trivts med att umgås med allt sedan hans ögon fastnade i mina i slutet av oktober. Det är någonting med hur hans skrattrynkor och vackerheter som jag tilltalas av. Han är sarkastisk och sympatisk på samma gång. Jag dras till människor som har drag som nästan arbetar emot varandra. Han vräkte i sig maten samtidigt som han både iakttog och talade. Allting detta utan att verka påträngande eller alltför intensiv.

Det är den här människan som jag fallit för, samtidigt som jag försöker ignorera faktumet att jag även dras till N. De är båda två glittrande personer. Mina andetag är lättare i deras närhet. Vem har sagt att man måste välja innan det finns ett val att göra? Jag vet inte heller om jag understöder tanken på att ständigt vara en människa trogen. Att ge bort min själ, min kropp, att binda min sexualitet till en person känns ofta främmande för mig. Även om jag vet att det är den samhälleliga normen och jag inte är på det klara med mina känslor för N. Men om vi bortser från att tanken på att vara förälskad i en kvinna känns ny, är jag fortfarande skeptisk till hur vi ofta försöker leva i en tvåsamhet fastän den helt tydligt skadar individerna i den. Vi försöker tills vi drabbas av alla möjliga ångester, stänger in våra tankar i en box för bara "dig&mig", slutar tvivla på varandra till förmån för lyckan. En lycka som sist och slutligen skulle må bra av att ifrågasättas emellanåt.

Jag vet inte om jag har några svar på mina egna frågor. Men att det finns frågetecken är det ingen tvekan om. Så länge man är medveten om dem blir det troligen enklare att söka egna svar. Det farligaste är att fastna i förväntade mönster som omger tvåsamheten. Det finns en risk att man slår sitt huvud blodigt i försöken att leva enligt ramarna, när det skulle vara så mycket enklare med lite vidare cirklar.

Gud. Nu vet jag inte vart det här inlägget tog vägen. Det känns långt. Längre än tänkt. Innan jag hinner tänka för mycket slutar jag. Innan ni slutar läsa. Sov gott. Kyss dem ni sover bredvid. För ingen annan kommer troligen att göra det i natt. Det är ändå bara tisdag. Ingen kommer att kyssa mig. Sådär. Lite bitterhet fick till och med plats.

... Veronica Maggio sjunger in helgen med "Vad gör vi ikväll".
Min rastlöshet har stillat sig för en stund. Börjar inse att jag lyckats skaffa mig en blogg. Vad ska det här egentligen bli till?

Idag har jag dansat afrodans, plockat upp mitt helgsällskap som besöker från en grannstad. Nu står hon i duschen. Min kämpis handlar ost och jag smuttar på vin iklädd långkalsonger och en gammal tröja som jag ärvt av min tidigare kämpis. Det är inte så illa. Om idag var igår skulle den här bloggen inte existera.

Två av mina absoluta favoritmänniskor att spendera två dagar-kvällar-nätter med. Barndomsmänniskor som jag fortfarande trivs otroligt jäkla mycket bra med. Sådana som det inte finns alltför många av. Tänka sig.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte funderade på att fota mitt morgonmål. Men jag var inte frestad att gå och hämta kameran. Om någon vänlig själ skulle ha gått förbi och erbjudit sig att fota mitt knäckebröd skulle jag ha sagt ja. Men icke. Mitt enda sällskap var dagstidningen och byggubbarna på andra sidan gården. De verkade dock fästa mer uppmärksamhet på förrådet de restaurerar än fundera på vilket pålägg jag har på mina smörgåsar.

Jag antar att det är lika bra att börja direkt.
Varför vänta?

Svar: Det skulle vara mycket smidigare att vänta och låta Baileys tankarna lägga sig. Ta tag i bloggen i ett positivare tillstånd.

Men då lurar jag ju er och mig själv. Lurar er att jag är en positiv och sprudlande och underbart lycklig person. Jag skulle gärna vara en sådan människa som glittrar hela tiden. Det är jag inte. För tillfället är jag rastlös. Ibland är jag underbar. Men just nu är jag mest frustrerad på mig själv, oförstående och lite galen...

...för idag satt hon där. Ritade och ritade över mitt anteckningsblock. Hon fyllde en femte del av en sida med arga, uttråkade, streck. Det tog 40 minuter. Föreläsaren pratade i bakgrunden. Jag studerade N:s lockar (vi kallar henne N för enkelhetens skull). Strecken blev tätare och tätare. Föreläsarens röst hördes långt borta. Jag kikade på N:s fina händer. En flicka. Jag är intresserad av en flicka. Hur i helvete gick det till? Hon är inte precis drömmannen.

Bland annat om detta ska min blogg handla. För var ska jag sätta alla ord om inte rakt ut i ingenting, samtidigt vet jag inte ens var jag ska börja. Vilka ord använder man för någonting som man inte tillåtit sig att tänka tidigare? Det är så verkligt. Hon är så verklig. Även om jag motarbetat det med hela min hjärna.

Bara en kompis. Bara en kompis. Bara en kompis.
Det värker i kroppen efter hennes händer.


Nu ska ni dock inte tro att jag är förlorad och bortom all räddning. Det finns flera förälskelser och sanningar som inte uppdagats ännu. Det finns mera liv. Jag har fortfarande skyddsnät. Det här är bara en del av verkligheten. Endast inlägg nummer 2.

Det här ska föreställa något som brukar kallas blogg, som i sin tur borde representera skribentens liv. Jag är av den åsikten att vardagen som bloggarna skriver om är en något vackrare bild än den verkliga. Det är alltså min hypotes. Med hjälp av Liksom liv ska jag försöka ta reda på om jag har rätt eller fel.

Blir januarimorgnarna varmare om man skriver blogg om hur jobbigt det är att promenera genom snöslasket till bussen varje dag? Är det roligare att handla om man delar med sig av de bästa inköpen åt bloggvärlden? Kommer mina kärlekar att kännas verkligare om jag får vända på orden och känslorna här? Kanske jag kommer att förstå mig själv bättre, till och med bli en bättre människa av att göra entré i den finlandssvenska bloggvärlden.

Jag är inte sarkastisk, okej bara lite, men mest nyfiken. Kan jag vara ärlig inför mina okända bloggläsare eller kommer mina känslor att förfinas av ordens makt? Tänk om jag börjar servera er en massa lögner för att verka intressantare...

I hopp om absolut ärlighet har jag planerat att vara anonym. Åtminstone till att börja med. Inga avslöjande bilder alltså. Vilket automatiskt gör bloggen lite tråkigare, även om jag publicerade opersonliga foton på diverse frukostar, snöhögar och djur.

Men misströsta icke. Jag tänker nämligen berätta om mina kärlekar, våndor, morgnar av illamående och kvällar av tristess utspädda med rött vin, allt för er. Underhållning på högsta nivå eller jag vet inte, framtiden får utvisa. Kanske det här är en alldeles onödig blogg. I så fall stämmer min hypotes. Jag hoppas på det motsatta.



Det här är alltså resultatet av en promenad hem genom tio centimeters snöslask, våta strumpor och en kopp kaffe med Baileys (i brist på vin och som bot mot irritationen över allt och inget).
En blogg...