Absolut ärlighet känns aningen svårt. Hur ska jag berätta om hur det kändes när hans hand rör vid min rygg så att alla ser - hur ska jag berätta om att jag nästan aldrig låter någon röra mig offentligt, någon form av självbevarelsedrift - hur ska jag berätta att min rygg saknar hans händer - hur ska jag berätta om vackerheterna över hans hud - hur ska jag berätta om känslan som uppstår när någon säger "du är så vacker så jag vill se dig i naken i dagsljus - hur ska jag berätta om hans rutiga skjorta - hur berättar man sånt?

Hur berättar man om en sådan kväll?
Absolut ärlighet kräver också detta. En ensamhet, en jäkla stor skit oro som jag motarbetar med hela min kropp, en oro för att kanske det inte ens var på riktigt? För sådan som han existerar bara på bio. Satan i alla gator och min kropp vänder sig av smärta. För det är inte roligt med ovissheter och jag är lika rädd för kärlekar samtidigt som alla mina porer längtar efter hans sträva hud och trygga händer.

Absolut ärlighet och fyrahundrafemtio kilometer senare.