Jag antar att det är lika bra att börja direkt.
Varför vänta?

Svar: Det skulle vara mycket smidigare att vänta och låta Baileys tankarna lägga sig. Ta tag i bloggen i ett positivare tillstånd.

Men då lurar jag ju er och mig själv. Lurar er att jag är en positiv och sprudlande och underbart lycklig person. Jag skulle gärna vara en sådan människa som glittrar hela tiden. Det är jag inte. För tillfället är jag rastlös. Ibland är jag underbar. Men just nu är jag mest frustrerad på mig själv, oförstående och lite galen...

...för idag satt hon där. Ritade och ritade över mitt anteckningsblock. Hon fyllde en femte del av en sida med arga, uttråkade, streck. Det tog 40 minuter. Föreläsaren pratade i bakgrunden. Jag studerade N:s lockar (vi kallar henne N för enkelhetens skull). Strecken blev tätare och tätare. Föreläsarens röst hördes långt borta. Jag kikade på N:s fina händer. En flicka. Jag är intresserad av en flicka. Hur i helvete gick det till? Hon är inte precis drömmannen.

Bland annat om detta ska min blogg handla. För var ska jag sätta alla ord om inte rakt ut i ingenting, samtidigt vet jag inte ens var jag ska börja. Vilka ord använder man för någonting som man inte tillåtit sig att tänka tidigare? Det är så verkligt. Hon är så verklig. Även om jag motarbetat det med hela min hjärna.

Bara en kompis. Bara en kompis. Bara en kompis.
Det värker i kroppen efter hennes händer.


Nu ska ni dock inte tro att jag är förlorad och bortom all räddning. Det finns flera förälskelser och sanningar som inte uppdagats ännu. Det finns mera liv. Jag har fortfarande skyddsnät. Det här är bara en del av verkligheten. Endast inlägg nummer 2.