Mitt stora huvud (ja, jag har oproportionerligt stort huvud, men det märks endast när jag köper mössor/hattar/diverse-huvudbonader) gråter i förkylningsdimman.

Jag-hatar-att-vara-sjuk-!

Satan.

Men jag hanterar det bättre än jag brukar. Vanligtvis dör jag och försöker motarbeta det in i det sista, vilket slutar i total missär och ett hav av näsdukar-nässpray-självömkan. Nu bejakar jag förkylningen i ett tidigare stadium. Förhoppningsvis är det här effektivare. Jag tvingar inte mig att göra skolarbeten, vara vacker och så vidare. Jag är bara sjuk. Jag och min finrexinkopp...

...nåja, i ärlighetens namn ska jag gå till Uni nu. Men bara på två föreläsningar. Jag har förbjudit mig från att gå till bibban eller öppna ett endaste dokument i datasalen. Klockan fyra går jag hem hem hem. Sen tänker jag sitta här och titta på hela säsong fyra av sex and the city. Ja.

Men ändå:

I like who we are when we're around us

Min finska kämpis har haft födelsedagsfest. Lägenheten svämmar över av människor som ser ut som de vaknat på söndagsmorgonen efter fyra dagars festande på Provinssirock. Min kaffebryggare jobbar på för fullt för att lindra deras krapulatiska sinnestillstånd. Jag sitter i mitt rum i världens största lila ylletröja och värmer mig med flera muggar te.

Provinssi-människorna är trevliga. Men min hjärna är för nykter för att konversera längre stunder på finska. Nu sitter jag och håller tummar och tår för Pekka Haavisto. Åh vad jag hoppas på Finlands befolkning. Svik inte Finland nu!!

Min dag blev inte alls som jag planerat. Inget cafébesök. Istället fick jag en promenad full av gamla känslor och telefonsamtal med en tidigare kärlek. En kärlek som fortfarande skaver någonstans bland vener och kapillärer. En vacker man täckt av lockigt hår och byggarbetarkläder. I vårt kök var det alltid varmt och vi levde på kärlek och rågbröd.

Vårt hem finns fortfarande kvar. Några av mina böcker bor ännu i hans bokhylla. Men jag är inte kvar. Ändå finns det somliga dagar när jag saknar honom mer än allting annat. Men det fungerar inte. Man kan inte vara kär i någon som vill bygga ett hus, när man själv inte ens äger en tekokare. Man kan inte sova bredvid någon som vill ha en hund i fotändan av sängen. Man kan inte handla grönsaker tillsammans med någon som vill ett eget trädgårdsland.

Men ibland tänker jag fortfarande tanken på hur skönt det var att vakna tillsammans om morgnarna. För han fanns verkligen alltid där för mig. Men någonstans på något tåg i en annan världsdel tappade vi bort varandra. Det blev för många hackiga skype-samtal och insikter om att trädgårdsland bara tilltalar mig i teorin. Men praktiken stämmer sällan överens med teorin.

Åh, det verkar som om jag alltid tänker på kärlek. Men jag tror att jag för tillfället är fast i någon form av kärlekssvacka, tack vare det underbart kalla vintervädret. Min kropp dör av längtan efter en annan varm kropp. Det är den enkla sanningen. Jag behöver bli behövd.

"Att morgna sig" existerar ett sådant uttryck?

För mig betyder det känslan man vaknar av att ingen väckarklocka skriker "stiiiig upp nu, helst lite tidigare!", när armar mage ben ligger inbäddade bland täcken och kuddar. Knaket längs med ryggraden som följer när man vickar på tår, sträcker ut ben och armar. Morgontidningmorgonkaffemorgongröt. Morgonrockar och yllestrumpor. Att morgna sig och lyssna på Lalehs nya skiva.

Men sen då? Vad ska jag pyssla med idag? Enligt Hbl ska jag åtminstone inte köra bil. Ingen fara. Jag har nämligen inte tillgång till bil. Alternativen är alltså att promenera eller promenera. Promenera låter helt okej. Promenera med en bok, sitta på café med bakelse och läsa. Ja, det är faktiskt sånt jag sysslar med. Det är mitt lördagsnöje. Bakelsen får vara hur dyr som helst. Det spelar ingen roll på lördagar. Ensam med bok och bakelse. Att iaktta världen en aning. Sen vill jag ha sällskap. Men just nu klarar jag mig bra utan någon som underhåller mig.

Min kämpis och en annan kompis sover fortfarande. Jag orkar inte väcka dem. Om jag ska umgås just nu vill jag ha min syster. Men hon är långt härifrån i en annan snöig stad. Men vet ni, nästa helg sitter jag här med henne. Det är inte så illa.

I takt med The Killers Hot Fuss skriver jag så fingrarna knakar. Mina skolarbeten ger faktiskt med sig en aning. Fredagskvällens ledighet skymtar någonstans bakom trafikljusen, billyktorna och snövallarna. Snart snart snart får jag glida ner i min klänning, glittra lite mer än snödrivorna och hoppas på att någon sveper in mig i sin halsduk senare i natt.

Jag gick från hungrig som sex vargar till mätt som en varg till knip i magen. Vargarna i min mage förstod inte att det var okej att sluta äta. Det räcker med att bli mätt. Men jag var så hungrig så jag fortsatte äta av bara farten.

Aj. Min hjärna är fortfarande hungrig. Men magen säger att det räcker med smörgåsar+pesto+gröt+russin++banan+mjölk nu. Vargarna får gå och lägga sig. För jag måste vila min mage. Den blev så förvånad av all mat.

Inläggen tenderar att ta sig en något poetisk karaktär. Kanske jag borde konkretisera orden mera. Men det faller sig allt annat än naturligt för mig att knacka ner vilket pålägg jag använder och när och hur jag behagar äta lunch...
...kanske fungerar det här också. Någon form av ärlighet är det väl ändå?

Jag fasar för att gå ut idag. Det är så jäkla kallt. Mina ben skriker lite vid tanken på kylan som slingrar sig allt högre upp längs låren. Tanken på att svepa in dem i ytterbyxor finns. Frågan lyder alltså: Har jag tillräckligt stor självdistans för att gå omkring i lila skidbyxor i hufvudstaden?

Idag bläddrade jag i en bok om migration. Meningen som slog emot mig var följande:

Did you leave home to wander the seas?

Om jag någon gång kan svara "ja" på den frågan, borde någon slå mig hårt i huvudet och ropa "du är precis mitt i det som du alltid drömt om!".  Någonstans i en verklighet utan is, i en vardag täckt av svett. En total frånvaro av vinterjackor som håller värmen i -25 grader och inga istappar från takåsarna. Tänk er det.

Idag: absolut ärlighet igen. Jag dricker vitt vin i väntan på Melissa Horn live på Svenska talande klubben. Så pass hemlig är jag (men det är förstås endast en tanke i mitt huvud att någon ens skulle gissa vem jag är där. Så populär är inte min fagra blogg...). Jag tänker kasta ett täcke över alla tankar på arbeten som ligger och ropar på mig från golvet. De får vänta. Än finns många dagar. Dagar och nätter är väl det enda vi har. Någon gång måste jag ju hinna skriva om flyktingar också. Men inte ikväll.

Ikväll ska jag drömma om armar och hav .

Absolut ärlighet känns aningen svårt. Hur ska jag berätta om hur det kändes när hans hand rör vid min rygg så att alla ser - hur ska jag berätta om att jag nästan aldrig låter någon röra mig offentligt, någon form av självbevarelsedrift - hur ska jag berätta att min rygg saknar hans händer - hur ska jag berätta om vackerheterna över hans hud - hur ska jag berätta om känslan som uppstår när någon säger "du är så vacker så jag vill se dig i naken i dagsljus - hur ska jag berätta om hans rutiga skjorta - hur berättar man sånt?

Hur berättar man om en sådan kväll?
Absolut ärlighet kräver också detta. En ensamhet, en jäkla stor skit oro som jag motarbetar med hela min kropp, en oro för att kanske det inte ens var på riktigt? För sådan som han existerar bara på bio. Satan i alla gator och min kropp vänder sig av smärta. För det är inte roligt med ovissheter och jag är lika rädd för kärlekar samtidigt som alla mina porer längtar efter hans sträva hud och trygga händer.

Absolut ärlighet och fyrahundrafemtio kilometer senare.